Ho-ho!
Host.
I'm back.
Då vet ni.
Ciao!
I'm back.
Då vet ni.
Ciao!
Nytt, nytt, nytt.
Nytt år och ny vecka och ny dag...
Och nya jävla möjligheter!
Tänk att alla ska göra om och göra nytt bara för att det är en ny siffra på årtalet.
Störtlöjligt.
Sluta röka, sluta äta, börja motionera, börja promenera...
Pust.
Jag vill bara göra som vanligt.
Fast roligare.
Jag vill skratta och vara glad.
Och känna pirr i magen.
Jag vill trycka i mig en chokladbit för mycket, eller två.
Och skölja ner den med läsk.
Jag vill hälla mycket grädde i maten och mosa ihop det på tallriken med en smörklick.
Och äta i soffan om jag vill. Med sked.
Jag vill snusa lika mycket som jag alltid gjort, och jag vill ha alla mina viktiga papper inslängda på exakt samma sätt i köksskåpet som förut.
Nä, jag tänker inte promenera mera eller äta mindre.
Däremot kommer jag skratta mer åt sånt JAG tycker är kul.
Och jag kommer fortsätta vara lika SUR över samma saker som innan.
Och tycks det att jag är så tråkig på helgen så behöver man ju faktiskt inte umgås med mig. Sådetså!
Nytt gammalt med andra ord. :)
Nä, nu ska jag lyssna på min käre kollega när hon sjunger sjunger "lille katt".... :)
Högt och ljudligt!
Mycket gnäll ska det vara.
Man mår så bra av att gnälla.
Högt och ljudligt helst.
Vill man så kan man kompa sig själv på blockflöjt mellan gnällningarna.
Jag tror det är effektivt och lindrande att gnälla.
Helst flera gånger om dagen.
Gärna när det är redigt med folk i närheten.
Det går även bra att gnälla när det endast finns bara en i närheten.Är man ensam och vill gnälla, så kan man ju alltid använda spegeln.
Facebook är också ett gnällforum, om än inte lika symptomlindrande som att gnälla IRL.
Så nu vet ni.
:)
Känns som att det har varit många långa dagar.
Både hemma och på jobbet. I relativt negativ bemärkelse.
Det som är bra blir mindre bra. Man märker det knappt, så vips är det bara kaos.
Igen.
Fan, jag undrar om livet går i cykler. Istället för att komma framåt så kommer man liksom runt. Och tillbaka.
Hur kul är det?
Fast man kanske borde välja att kliva ur den där förbannade karusellen nångång!
Den går ju bara runt.
Jag blir lite arg på mig själv som inte gör det.
Sen tycker jag synd om mig för att det är ödet som bestämt min väg, en väg jag inte vill gå...
Så tokigt man kan tänka ibland.
Det är ju bara jag som bestämmer hurdant jag vill ha det och ingen annan.
Jag väljer själv och får ta konsekvenserna av det också.
Sådetså.
Jag vet ju att man bara ska omge sig med människor som tillför en något.
Positiv energi och känslan av glädje.
Hur bra mår man inte när man träffat en sån människa, om än för en kort stund.
Jag är oerhört tacksam över att jag har sånt folk ikring mig, allt som oftast! :)
Fast ibland är det inte lätt att välja bort de som bara suger energi ur en.
Som inte ger en något alls tillbaka.
De som endast får en att känna sig trött, slut, värdelös, ledsen och på dåligt humör.
Varför slösa energi på dessa? Som jag istället kan ge till de som ger.
Blåsigt.
Det blåser idag.
Inte bara här utanför utan även i mitt liv.
Det är bra.
Solen tittar fram emellanåt, och det är precis som livet det med.
En ledig dag som känns okej.
Febern har flytt men huvudvärken består.
Våren verkar vara på intågande.
Jag vet inte vad jag ska tycka om våren riktigt.
Jag blir alltid lite ledsen när snön försvinner.
Fast jag hörde minsann regnet på fönsterbläcket i morse. Underbart!
Ikväll serveras stekt strömming, mos och lingon på Vasagatan. Mums det!
Utanför Vasagatan ser det för övrigt ut som en byggarbetsplats.
Gångtunneln ska flyttas och vägen göras trefilig inför IKEA bygget.
Men måste tunneln flyttas till under min balkong? Tydligen.
Jag måste köpa nya gummistövlar förresten...
Rasist?
Söndag.
En underbar till och med.
Idag tycker jag om solen, trots att dammet syns så bra.
Det har varit en konstig vecka. Med sjukdomar och lite smått elände.
Innan helgen så blev vår 14 åriga tik plötsligt jättedålig. Hon kunde inte gå och knappt lyfta på huvudet och vi fick nästan lyfta ut henne för att kissa.
Vi var helt inställda på att ta bort henne, så hon slapp lida. Hon är ju ändå 14 år och verkar leva lite på övertid.
Efter konsultation med jourhavande distriktsveterinär så ordinerades 200 mg ibuprofen, som engångsdos var 12 timme. Jag gav henne det igår och idag är hon som en valp. Helt underligt!
Och helt underbart.
Kom att tänka på en helt annan sak. För någon vecka sedan så var jag i tvättstugan. (Ja, jag får springa där titt som tätt eftersom jag inte har någon tvättmaskinsreparatör...)
I alla fall så var min tvättid den sista; 17-20.
Det betyder att man inte får tvätta mer efter kl 20 för att inte störa grannarna.
Går ner strax efter 20 för att hämta den sista maskinen tvätt som jag lagt i tumlaren.
Mäh! Vad får jag se?
Min tvätt ligger inte i tumlaren!
Min tvätt ligger i en korgvagn UTANFÖR tumlaren. BLÖT!
Men vad i he-vete!
Jag morrar högt och slänger även ur mig ett par könsord. Åh vad irriterande.
Mäh, vad ser jag mer? Jo, men att båda tvättmaskinerna snurrar. Med någon annans tvätt.
Nä, nu!
Funderar en stund på om jag ska gå upp och hämta en stol så att jag kan sitta nere i tvättstugan tills den usla rackarn kommer ner för att hämta sin tvätt.
Eller ska jag istället stänga av dennes tvättmaskin och lägga kläderna i en korgvagn.
Hm..?
Bestämmer mig för att gå upp med min tvätt, hänga den inne och invänta att den skyldige återvänder.
Efter att argt ha hängt upp tvätten så ställer jag mig i köksfönstret och spanar ner mot tvättstugans fönster.
Minutrarna tickar sakta.
Vad är det jag väntar på egentligen? Vad ska jag dit och göra? Skälla? Svar; JA!
Man tar väl inte någon annans tvätt ovh stoppar in sin egen heller. Jävla idioter!
NU! Nu tänds belysningen därnere. Skorna och jackan är redan på. Nycklarna. Där, perfekt.
Jag halkar mig i 170 (m/h) nerför stentrappan, trycker nyckeltaggen hårt tills dörren öppnas.
Där står de två tjuvarna.
Jag hinner inte säga något förrän den ena av dem, vilken jag räknat ut är den gravida frun, börjar skrika och gråta.
-Tvätten var torr säger den andra. Och vi har tid nu. Kolla, säger han och visar på bokningstavlan.
De har satt sitt lås på parkering. Under vårt lås.
-Men det där är ju en parkering som man använder när man inte bokat tid, förklarar jag på tydlig svenska, och ni kan ju inte slänga ur min våta tvätt sådär.
-Fem över åtta! Fem över åtta, upprepar mannen hotfullt på bruten svenska.
Han går emot mig med sitt pekfinger och knackar det mot mitt nyckelben samtidigt som han säger att jag är rasist. Hans fru skriker ännu högre och gråter som en nyfödd.
-Rasist, säger jag, jag skiter i vart du kommer ifrån, jag skiter i om du så är Kungen själv, du ska f-n inte röra min tvätt!
-Du kvinna, hämta din man, vi göra upp ute.
Frun gapar och klänger på sin svartögde man.
-Nä, ta du din tvätt och gå hem istället, menar jag.
-Du mena jag åka hem mitt land, du rasist, jag anmäla polizia.
Frun skriker no polizia, tar sig för magen och där och då tror jag på fullaste allvar att den lille stackaren minsann var på väg ut.
-Nej, jag menar hem. Bor du här så är väl det hem, eller? Ni måste ju förstå att man inte kan...
-Hämta din man, jag inte prata med dig!
-Jag går nu, inser jag och går.
När det argaste, efter ungefär en halvtimme, släppt, så kikar jag lite bakom köksgardinen.
Det är släckt i tvättstugan nu.
Hm..?
Äh, jag bara måste. Jag gört!
På med foppa och jacka och ner snabbt, snabbt.
Ingen där. Perfekt.
Stänger av tumlaren, lägger den våta tvätten i en korgvagn.
Och går.
Mycket nöjd med mig själv.
En eländig natt. Tung känns den. Och den h...
En eländig natt. Tung känns den. Och den har bara börjat. Fler med mig lider nog just nu. Endel kan inget göra. Det bara är såhär. Ute i natten är det liv precis som här. Ett himla liv till och med. Fast jag trivs ändå här på jobbet, bland spindelmannen och superman, mitt i natten. I morgon är en ny dag. Hur många gånger har man inte tänkt så? Men det har blivit samma lika slentrian ändå. Det rullar på. Som förut. Inget nytt. Bara fler skärvor att göra sig illa på medans man försöker limma ihop det som redan är trasigt. Det är tur att jag har en gammal aftonbladet i väskan. Där kan jag läsa om andras elände i stället. Det känns ju så mycket bättre då...
Idag skäms man över att ha hockey hjärtat ...
Idag skäms man över att ha hockey hjärtat i Leksand. Ja, man skäms nästan för att ha hjärtat i Dalarna. Vad ska man skylla på? Mora var mycket mycket bättre. Nåja. Hur som helst så är vi alltid storebror. Snart en ny match. Nytt motstånd. Oskarshamn. Tommy Salo. Stackarn. Skönt med skadeglädje. Den enda sanna glädjen. Måtte AIK förlora ikväll oxå så sover jag åtminstone lite bättre.
Det är gott med morötter...
Det är gott med morötter och dessutom nyttigt.
Elände eller äckel. Eller vanligt roligt.
Åh, vad jag önskar mig en ny dator. Bara en liten billig en.
För nu är jag trött på att sitta på golvet i tio minuter, bakom denna gamla burk och snurra igång fläkten på nätaggregatet, varje gång man sätter på den.
Men nu har jag suttit där, och snurrat, så nu går den minsann ett tag utan att bli för het.
Fin dag på jobbet idag, lite kaotiskt i morse, men det löste sig med lite extra tid och finurlighet.
Skrattat har jag då gjort så tårarna runnit. Nu är ju inte det någon ovanlighet på mitt jobb, men härligt är det.
Oftast skrattar vi åt elände eller äckel. Ibland åt vanliga roliga saker.
Idag skrattade vi åt mig. Elände eller äckel, välj själv. :)
Jag skulle kissa. Och smart som jag är så tänkte jag passa på att knyta skorna samtidigt. Det är ju lite närmare ner till fötterna när man sitter på dass.
Det roliga med det hela var att jag började kissa.
Sen när jag böjde mig fram för att knyta skorna, så slutade jag kissa. Helt ofrivilligt.
Det fortsatte sen när jag knytit färdigt. Även det helt ofrivilligt.
Det var ungefär som att vika eller böja ett sugrör.
Okej, jag vet, det var en himla dålig jämförelse för jag har ingen som helst likhet med ett sugrör. Men ni fattar principen?
Nåväl, hemma med halmen och hamburgare på matsedeln ikväll.
Lojna är glad idag så hon lagar även morgondagens middag, så är det ur världen.
Planerar även ett bad efter kvällsrundan med djuren.
Pöss!
Slut på kaffe!
Precis nyss kommit hem från ännu ett dygn på jobbet.
Å visst ja, kaffet var slut här hemma!
Vad jobbigt det blir när det inte finns kaffe, panik nästan.
Troligen hade jag inte bryggt något kaffe ändå om det hade funnits.
Konstigt.
Man vill ha det som inte finns.
Det har slutat snöa nu i alla fall och det verkar spricka upp lite på himlen.
Nu kommer den där förbannade våren snart.
Då man ser allt damm överallt och hur smutsiga fönstren är.
Man får lov att lägga sig senare för det är dag längre.
Persiennerna måste dras ner, för att man ska kunna se tv´n ordentligt.
Det är ljust när man vaknar och ljust när man lägger sig.
Dessutom är det ingen ide att tända ljus längre, för man ser dem knappt ändå. De har förbrukat sitt syfte för den här halvan av året kan man väl säga.
Det blir lerigt och lortigt ute. Hundarna drar in en massa skit och man lär städa minst 3 gånger om dan.
Det enda braiga är väl regnet. Det gillas mycket!
Utsikt
Lite trött är man minsann på balkongutsikten emellanåt...
Jaha, klockan är halv två och jag har inte gjort något vettigt alls än.
Bäddat, diskat och varit ute med hundarna i solskenet.
Jag borde verkligen putsa alla fönster för snart ser man inte ut. Men njä, det känns föga lockande idag..
När alla andra skriver om att det är nytt år och nya friska tag, så ska väl inte jag vara sämre.
2011 ska ju bli ett bra år har jag tänkt.
Det är slut på det gamla och jag försöker tänka annorlunda.
Fast jag kan ju erkänna att det inte börjat sådär jättebra.
Men det tar väl tid att ändra sig. Det är ju inget som sker över en natt.
Planering, kontroll och reda blir mitt motto, toppat med lite spontanitet och utforskande självständighet.
Sådetså!
Hoppsan Kerstin, då var uret redan 16 på eftermiddagen.
Tiden går fort när man har skoj!
Datorn har slagit rekord. Det är jag tacksam för.
Den har varit på utan att stänga av sig i två timmar nu.
Det kan göra susen att pilla lite på nätaggregatsfläkten. Den låter illa, men den funkar.
Kanske man ska pilla lite på den trasiga tvättmaskinen också medan man har turen på sin sida.
Så slippar man gå ner i tvättstugan på fredag kväll och kan nyttja den aftonen till något roligare.
Fast nej, jag går nog gärna ner i tvättstugan. Jag har väl kanske inte så mycket annat att pyssla med en fredagskväll ändå...
Dagen verkar sluta som den brukar ibland, i misär.
Jag bäddar i min sköna soffa och kikar på Rögle-Leksand. Troligen blir det stryk igen, men hellre däng av Rögle än Tingsryd. Hur fan kan man loosa mot Tingsryd? Jaja, Leksand kan. :)
Magen mättas ikväll av samma som igår, dvs broccoli och blomkålssoppa. Mums!
I morgon är det dygn på jobbet igen och det ska bli helt underbart.
Nätverksmöte först kl 12, så lite värdelös sovmorgon får jag stå ut med.
Jag hörde av en klok vän idag att man inte ska bära andras elände, trots att man får det kastat rakt i ansiktet.
Man ska kanske ta fasta på det?
Tack för tipset rara du. :)
Tänk vad vis man skulle bli om man lyssnade på alla goda råd och infallsvinklar som dyker upp lite varstans. Det måste ju vara det bästa av det bästa. Gräddan på moset. All världens vishet på samma ställe.
Godnatt på er. :)
LÖFTE!
Bara så ni vet så var jag på gång med en REJÄL update.
Men vad händer då?
Jomen det är väl klart att datorn blir upptagen.
IMORGON LOVAR JAG ATT SKRIVA LÅNGT OCH MYCKET OCH JÄVLIGT SPÄNNANDE!!
Göra nytta i pyjamasen
Jag gillar att det regnar.
Men hellre fick det snöa.
Tänk vad lite snö det kommer eftersen man blivit vuxen.
När jag var barn var det alltid snö på min födelsedag 5 november. Det var stora drivor och vallar som man inte kunde se över. Man åkte pulka på de största kullarna som fanns. Snökojorna var så stora att man kunde stå i dem. Till skolan tog man sparken.
Och på somrarna var det alltid fint väder. Och varmt. Jag kan inte minnas en enda skolavslutning med regn. Ibland kom det en liten skur och lite åska men det var allt.
Konstigt hur det har blivit.
För visst var det väl så?
Idag regnar det som skrivet.
Min sambo jobbar natt och det är det värsta jag vet.
Eller rättare sagt så hatar jag det så mycket att jag knappt står ut.
Om man ändå kunde sova. Men efter 3 år så har jag lärt mig att det inte går. Jag får vara trött på jobbet.
Jag menar 3 timmars sömn är väl bättre än ingen timme alls.
Han tycker jag är fjantig.
Men han förstår ju inte. Han vet inte hur det är.
Bara för att han kan somna vart som helst, när som helst så tror han att man bara kan bestämma sig för att sova och sen blundar man och sover.
Nä, det är inte så himla lätt.
Den där berömda magkänslan, oron och ångesten vill gärna vara med på ett hörn. Ett ganska stort hörn.
Men man kan pyssla med rätt mycket på nätterna så det går ingen nöd på mig. Man kan baka om man vill. Se en film, eller fyra. Sortera papper, städa sopskåpet, ta en promenad, spela bejeweled blitz eller ligga ner och fundera.
Sen är det härligt när klockan är 03 eller 04.30 och man får göra nytta i pyjamasen och liksom slumra in.
Konstigt nog så brukar jag inte vara sådär övermäktigt trött på morgonen. Det är väl värre efter jobbet.
Jodå, då kommer ännu en natt som han ska jobba. Äsch, man orkar knappt tänka det ens.
Men man skulle kanske skaffa sig ett nytt liv eller nåt...
7-1
Eftersom Leksand vann årets premiärmöte mot Mora ikväll med 7-1 så visar jag stolt upp denna fina bild.
Jag fyller 1år och har min allra första Leksandströja.
Fint tycker jag.
Onsdagen är slut. En bra dag har det väl varit.
Jobbet flöt på i trötthetens tecken tror jag. Inte ens kaffe och stängda lock hjälpte.
Några tappra försök till pedagogik och struktur mynnade tillslut ut vid köksbordet.
Sen hände en märklig sak, som gjorde mig väldigt fundersam.
Jag har klurat lite och bestämt mig för att jag nog ska ta reda på saken lite bättre i morgon.
Så slipper jag fundera mera menar jag...
Hm, jag hör Zlatan tjabba lite på tv´n här bakom.
Märkvärdig tycker jag inte alls att han är. Fast han är duktig att sparka boll.
Ny spännande dag i morgon förstås.
Arbetsdagen avslutas med ett möte. Suck. Får inte glömma tigerbalsam!
femtiofemochfemtio
Vimsig tisdag. Inget ovanligt på den delen.
Trött på oförstånd och löften.
Pigg dock på lifvet självt.
Min lilla huligan åker med Dalagnagarna i morgon. Till Stockholm. För att se sitt hjärtenära AIK.
Jag hoppas de vinner mot Linköping. Inte alls för att jag håller, gillar eller hejjar på dem.
För husfriden och en glad pöjk.
I morgon tittar jag på viasat hockey hemma i soffan.
Leksand-Mora.
Vi vinner.
Lätt.
Tvätten ska nu hängas. Magen ska mättas på tok för sent. Hundarna ska kissa, igen i regnet. Det gillas, för jag gillar regn. Och höst. Och tröst. Och mörker och allt det där andra som deprimerar halva Sveriges befolkning så här års.
På tal om befolkning, så tror jag faktiskt att jag ska rösta redan i morgon.
-Det var så enkelt och gick så smidigt, sa bästa kollegan.
Ja, så varför trängas och köa på söndag, bland beslöjade kvinnor, rasistiska pensionärer, bakfulla medelålders och draperade män?
I kön på Willys idag förresten, så stod en man av icke svensk härkomst före mig. Då han skulle betala, för sina och säkert hela släktens varor, så tog han fram den absolut fetaste sedelbunt med 500 lappar som jag någonsin har sett.
Summan att betala var 1055.50:-
Han räknade loss två av lapparna i den tjocka bunten med sedlar och gav till kassören.
Kassören väntade på mer pengar förstås, samtidigt som jag förbannade mig själv för att alltid välja fel kassa.
Femtiofem och femtio till, tack.
-?, bläddrar mannen bland sina femhundringar.
Kassören upprepar och förklarar.
Mannen med stålarna, som även har den bredaste klockan i guld på sin håriga arm, ruskar oförstående på sitt huvud. Då förstår jag varför han köpte fyra flaskor med headandshoulders.
-Du måste betala femtiofemochfemtio till.
Då ber mannen en annan man, men med samma språk, att få låna, vad jag kan gissa femtiofemochfemtio.
Han får pengarna och betalar, sen ger han växeln tillbaka till sin samspråkiga vän.
Kontentan av det hela är att jag för första gången i mitt liv sett fler femhundralappar i samma bunt, än jag sett invandrare på Willys samtidigt, i bunt. Då får ni, som brukar handla på Willys här i stan, ett hum om hur jävla mycket pengar den här mannen hade i sin ficka.
Och jag ska erkänna att min blick flera gånger sneglade ner mot golvet för att se om han tappade en eller två.
Nä, jag vet, jag kan inte hans språk, men jag hade defenitivt uppmärksammat mannen på att han tappat några av sina pengar. Tyvärr.
Trött på oförstånd och löften.
Pigg dock på lifvet självt.
Min lilla huligan åker med Dalagnagarna i morgon. Till Stockholm. För att se sitt hjärtenära AIK.
Jag hoppas de vinner mot Linköping. Inte alls för att jag håller, gillar eller hejjar på dem.
För husfriden och en glad pöjk.
I morgon tittar jag på viasat hockey hemma i soffan.
Leksand-Mora.
Vi vinner.
Lätt.
Tvätten ska nu hängas. Magen ska mättas på tok för sent. Hundarna ska kissa, igen i regnet. Det gillas, för jag gillar regn. Och höst. Och tröst. Och mörker och allt det där andra som deprimerar halva Sveriges befolkning så här års.
På tal om befolkning, så tror jag faktiskt att jag ska rösta redan i morgon.
-Det var så enkelt och gick så smidigt, sa bästa kollegan.
Ja, så varför trängas och köa på söndag, bland beslöjade kvinnor, rasistiska pensionärer, bakfulla medelålders och draperade män?
I kön på Willys idag förresten, så stod en man av icke svensk härkomst före mig. Då han skulle betala, för sina och säkert hela släktens varor, så tog han fram den absolut fetaste sedelbunt med 500 lappar som jag någonsin har sett.
Summan att betala var 1055.50:-
Han räknade loss två av lapparna i den tjocka bunten med sedlar och gav till kassören.
Kassören väntade på mer pengar förstås, samtidigt som jag förbannade mig själv för att alltid välja fel kassa.
Femtiofem och femtio till, tack.
-?, bläddrar mannen bland sina femhundringar.
Kassören upprepar och förklarar.
Mannen med stålarna, som även har den bredaste klockan i guld på sin håriga arm, ruskar oförstående på sitt huvud. Då förstår jag varför han köpte fyra flaskor med headandshoulders.
-Du måste betala femtiofemochfemtio till.
Då ber mannen en annan man, men med samma språk, att få låna, vad jag kan gissa femtiofemochfemtio.
Han får pengarna och betalar, sen ger han växeln tillbaka till sin samspråkiga vän.
Kontentan av det hela är att jag för första gången i mitt liv sett fler femhundralappar i samma bunt, än jag sett invandrare på Willys samtidigt, i bunt. Då får ni, som brukar handla på Willys här i stan, ett hum om hur jävla mycket pengar den här mannen hade i sin ficka.
Och jag ska erkänna att min blick flera gånger sneglade ner mot golvet för att se om han tappade en eller två.
Nä, jag vet, jag kan inte hans språk, men jag hade defenitivt uppmärksammat mannen på att han tappat några av sina pengar. Tyvärr.
