Lojna

Aj, aj, aj...det gick så fort att ramla ner igen.
Ja, det är nog inte så smart att stå sådär nära kanten.
Man tror ju att man kan hålla balansen så bra.
Och känner man att man håller på att tappa den så finns det såklart nån som tar emot en, eller åtminstone håller i en lite.
Men neeej, snarare får man lite hjälp över kanten.
Väl därnere får man minsann klara sig själv.
Det är mörkt och faktiskt lite stimmigt.
Först fattar man nästan inte att man trillat ner.
Men när man ser att det är mycket ljusare däruppe så inser man ju att nåt är galet.
Först säger man inte så mycket.
Man finner sig i att vara därnere.
Tar tag i saker och tänker att man nog kan kravla sig upp på egen hand.
Jävlar vad svårt det var.
Allt är slemmigt och det man får tag i glider en ur händerna precis när man tror att man har ett stadigt grapp. Typiskt!
Det rör sig däruppe. Någon går förbi. Vinkar ner och går vidare.
En annan frågar om man behöver hjälp, sträcker ner handen men når inte och går igen.
Endel tittar inte ens ner. De liksom tar ett skutt över hålet för att slippa se.
Nä, man skulle kanske börja ropa litegrann.
En försiktig harkling först.
Men ingen hör.
Ho-ho? Ingen? Hallå? Hjälp!
Men ingen kan höra. Ingen kanske vill höra.
Ingen kanske vill förstå att det är svårt att förstå att ingen förstår.