Lojna

Jag är 34, snart 35.
Gammal för endel, ung för andra.
Min sambo säger att inget är intressant under 30.
Det köper jag.
Han är själv 43.
Han får ha vilka intressen han vill.
Fram tills nu har jag tyckt att det har varit lite jobbigt att acceptera, men vad 17, jag kan väl också skaffa mig ett intresse.

Och man försöker slutar tjata.
Fast ibland, tränger det igenom.
Rätt ofta, kommer det lite, som på räls. Eller som liksom gjutet.
Det glider så naturligt på tungan, som om det liksom väntat där på att få kliva ut.
Ut i ljuset och friheten på nå sätt.
Och för varje ord som släpps fritt så frigörs jag en smula.
Mina alldeles för tunga kilon lättar litegrann och det jag bär på axlarna väger mindre.

Skönt. Jag hittade ett sätt att komma ur det. Tillfälligt.
Jävligt tillfälligt..

---

Söndag alltså, och ännu en helg är över.
Med risk för att bli tagen för pessimist så vill jag ändå skriva att mina lediga dagar suger.
Jag gör inte något vettigt alls. Inget är kul och jag ser knappt fram emot att det är helg.
Ibland får jag en känsla för att laga nåt gott till alla. Men vem uppskattar det, och vem fan bryr sig?
Och vad beträffar söndagar, så är de helt meningslösa.
De är en enda lång väntan på en ny arbetsvecka. Dagen före måndag.
Inget blir gjort.