Lojna

Hur vet man när man fått nog?
Man bara vet det eller hur.
Det är en känsla man inte riktigt kan definiera eller sätta ord på.
Den går liksom inte att ta på eller förklara. Man bara vet.

Men det är en lång väg kvar. Och fort går det inte framåt. Det går jävligt sakta, man märker det knappt.
Men det känns i kroppen och själen. Att man är påväg. Nånstans.
Obehaglig känsla. Vemodig och lite ruskig, fast ändå lite fascinerande.
Man vill inte fast man måste. Och det är ingen ide att streta emot. Lidandet blir bara än längre.
Nåja det är väl bara att följa med. Att acceptera fakta och gilla läget. Det sista blir konstigt, för vaddå; gilla läget? Vilket läge ÄR det egentligen?
Nä, man vet ingenting.
Ingenting är som det ska och ingenting är som det borde. Fast å andra sidan så vet man inte heller hur det borde vara.
Man vet hur det borde kännas iallafall, tror jag. Eller? Nej, det var så länge sen så jag minns fan inte det heller.
Men okej, jag vet hur det inte borde kännas då. Nja, jo men det vet jag väl. Tror jag.


Han älskar mig.
Säger han.

Och jag; jag skiter i disk & dammsugning & kvällsmat & tvätt.
Jag tänker gå på Kupolen och kolla på lite kläder.
Och det är fanimej dagens enda jävla fullblodssanning!

Det ni!