Ankbröst
Nu, som i fredag, runt 13-14-snåret.
Man ser fram emot att få släppa ryggan i hallen, ladda en kopp kaffe, kika lite på nätet och sen planera för fredagsmys.
Laga god mat, zippa på ett glas vitt kanske.
Det är lyx att sluta klockan 13 varje fredag.
Men egentligen är de här fredagarna rätt värdelösa.
Hur pigg är man efter en lång arbetsvecka. Där man slitit blod, svett och tårar i 5 dagar. (nåja...)
Inte ett dugg pigg faktiskt.
Ärligt talat så har jag inte lust med nånting längre.
Jag vill bara ta med mig Aftonbladet och krypa ner under täcket ett par timmar.
Blunda. Tyst överallt. Skönt, visst?
Om man bara visste att man var piggare sen efter en liten powernap.
9 gånger av 10 så är det tvärtom.
Tröttare. Surare. Ännu mindre lust för vin och mat.
Äh, va fan, de där ankbrösten jag beställt hem, som just levererades till dörren, får vara så snälla att vänta...
Natti
Att göra en Eva
Jag stängde nog av och gjorde helg i morse när jag vaknade. Eller kanske inatt när jag var upp vid 02.43 och smög fram till gubbens nattygsbord och hämtade påsen som fanns där. 6 st center åt jag halvt i dvala, sen kissade jag och lade mig igen. Det var nog då jag gjorde helg.
Nu är det riktigt skönt att det är fredag. Jag har en massa kul att se fram emot.
Grannen väntar på att jag ska skruva isär ett databord och mitt X väntar på att få hjälp med att bära ner det från andra våningen.
Disken väntar på mig. Och dammsugarpåsen vill tömmas och sen fyllas igen. (miljövänligt visst då)
Sen vill golvet torkas och hundarna vill ut och kycklinglasagnen vill lagas.
Och jag vill bara göra en Eva, men jag har inget att göra en Eva av ju.
Och inte hinner jag lösa det problemet idag heller.
Men i morgon, i morgon ska jag göra en Eva. Flera gånger faktiskt. Ja, jag ska minsann börja direkt efter melodikrysset.
Cag-ball
Det är tydligt.
En viss person som står mig nära, ursäkta; finns i min närhet, (skillnad det) har satt i system att slå undan benen för mig.
Människan fixar helt enkelt inte att se mig på bra humör eller glad.
Inte heller arg, ledsen eller sur. Nåt fel finns det alltid. Såklart.
Funderar mycket på den där resan som dök upp idag. Mycket bra idé av min kollega.
Paraplydrinkar är alltid gott. Och medlem i fotsugarklubben är jag sen innan.
Det kvittar förresten med den där bikinin, för den kommer ändå inte synas.
Tror det skulle vara bra att värma upp med en P-fest så att det kan tränas lite, på både det ena och det andra.
För ett par veckor i solen, även med paraply kan kännas nog så oerfaret.
På tal om oerfaret, så fick jag höra på jobbet idag att man helst ska prova allt en gång.
Det är kanske inte så himla tokigt. ;)
Fast frågan är om man skulle vilja prova en sån HÄR? Eva..:)
Kul har inte heller haft.
Vet att jag är usel på mycket. Till exempel på att skriva här regelbundet.
Nu har jag fått två arga mail om mitt slarv. Skärper mig genast och lovar härmed för sjuttioelfte gången att försöka bättre.
Skyller gärna på att tiden inte räcker till. Men dygnet har 24 timmar, varav jag jobbar 7-8 och sover 5-6. Det blir max 14. Borde inte de 10 timmarna över räcka till ganska mycket?
Vad gör man egentligen med tiden?
Hur kan den bara försvinna sådär utan att man fyllt den med nåt. Vettigt eller ovettigt.
Visst, man lagar lite mat, är ute med vovvarna, bläddrar i tidningen, kollar tv, glor på nätet, tjatar på ungarna och gubben. Bort med 3 timmar till kanske. Resterande 7 då?
Ibland är det rent oförklarligt hur tiden bara försvinner. Poff, liksom.
Så är det väl med annat också såklart. Livet som exempel.
Jisses, jag är 36 år och har inte en aning om vart de senaste 3 åren tagit vägen.
Inte en vettig grej har jag uträttat. Kul har inte heller haft, vilket hade varit en godtagbar ursäkt.
Är det kanske dags att dra i bromsen...
Hitta ett sätt att njuta och må bra i stället.
Hur som helst så går det ju inte att vänta på att Det plötsligt händer hela livet.
Jag har väntat i många år nu och inte fan har det hänt. Eller jo, visst har det hänt, till och med plötsligt, men inte Det.
Ja, ja, jag vet att jag får skylla på mig själv. Och det gör jag också.
Jag vet att det inte kommer någon och ringer på min dörr för att fråga om jag vill ha ett nytt, bättre, rikare och meningsfullare liv. Jag vet...
Men ändå så väntar man, nånstans långt därinne, på...nåt.
Och just idag känner jag att det finns styrka nog att ändra på det.
Men det är idag det...
I morgon är en annan dag.
Starlet*
Man hade sin Starlet-tidning och livet var fan så okomplicerat. Även om man tyckte att livet gick under varannan vecka, för att man var kär i någon som man inte fick sista dansen med.
Jorå, jag läste Kalle Anka & Bamse också och var en trogen prenumerant till jag var 16 och flyttade hemifrån.
Hur kan livet bli så rörigt? Borde det inte bli mindre rörigt när man blir vuxen. Jag menar, jag är 36 och väntar fortfarande på att livet ska ordna upp sig. På att det ska hända...ja; NÅT.
Saker har en tendens att inte bli som jag vill. Och saker har en tendens att linda in sig i sig själva. Med min hjälp förstås, men ändå.
Hur kan det bara flyta på för endel?
Ja-ja, jag vet att man kan påverka och påverkar mycket själv. Men om tex en unge har cirkus 40000 på kontot redan vid fyra års ålder, så glider väl denna på en jävligt mycket mer smörad räkmacka, än nån som inte har de förutsättningarna?
Den har ju liksom lite försprång, lite gratis, lite tur kanske.
Inte vet jag, men jag får då kämpa livet ur mig för att få en bråkdel av det jag vill ha.
Men å andra sidan så råkade väl jag vara den som drog helt fel lott från början.
Jag har sagt det förut, men jag är sällan helt nöjd. Jag är mycket nöjd med många saker, men inte allt.
Och varför ska man nöja sig hela tiden? Man ska väl ha det bästa man kan få, eller?
Åtminstone kan man sträva efter det tycker jag.
Sen är det väl upp till var och en vad det är man vill ha.
Just nu skulle jag vilja ha en aningens löneförhöjning, för det är jag värd. Så det så.
Sen skulle jag vilja ha några veckor på ett alldeles speciellt ställe, alldeles utan det som får mig att inte må bra.
Men just nu så ska jag ta tag i disken från gårdagen, dammsuga och skura kattbajs och sen gå en sväng med hundarna. Det är livet det.
Slut på rödbetor
Det måste ju vara lite onormalt att sova i tre dygn.
På jobbet var allt som vanligt och det gillas. "Som vanligt" är tryggt och skönt.
Jag funderade en stund hur jag skulle orka vara vaken ända till klockan 15. Men se då kom bästa Eva med en latte, och då vart det lättare att orka med.
Det är jobbigt att vara trött. Det är ju ingen anledning att vara hemma. Sjuk är det isåfall bättre att vara, för då är det legitimt att stanna i sängen hela dagen.
Fast å andra sidan så går ju inte det heller om jag tänker efter. Vem skulle då laga mat 3-4 dagar på raken? Eller väcka trötta barn som måste till skolan...
Nä, i mitt hus kan man inte vara sjuk. Än mindre trött. Det är bara att bita ihop.
Idag fick jag berättat för mig om Rocky. Det är en av våra kattungar som flyttat. Nu har han tydligen flyttat igen, för killen som köpte honom höll på att dö av en allergisk chock. Stackars liten. Men Rocky fick komma till en annan familj, som redan hade en kattunge och det var mycket bra tycker jag. Nu har vi bara två kattungar kvar härhemma. Långhåriga, rumsrena och alldeles underbara!
Finns det någon som kan förbarma sig över dessa trollkatter?
Måndag ja. Vad äter man en måndag? Jag har absolut slut på fantasi vad gäller matlagning. Förresten så har jag ingen lust heller. Jag vill bara att någon ska ringa på dörren, ha med sig två matkassar och gärna en flaska vin, kliva in i köket, knyta på sig förklädet och bara ta över. Varför kan inte det bara hända?
Det är ju liksom inte en miljon jag önskar mig eller en resa till karibien. Det är ju bara en liten kock...
Nåja, drömma får man.
Isterband och potatis får det nog bli. Fast nej, det funkar ju inte utan rödbetor och de är förstås slut.
Fisk med äggsås då. Eller en pyttipanna. Åh vad tråkigt...
Förresten; varför är det så tyssst om Mats Alm?
Den här dagen
Den har inte alls varit bra.
Onsdagar är annars, i mitt tycke, en bra dag. Det är i mitten av veckan och det känns skönt med bara torsdag och fredag kvar att jobba.
Men en sån här dag...kan ställa till det.
När det förflutna gör sig påmint, på gott och ont så är man ganska maktlös.
Det finns inte mycket man kan göra.
Visserligen går det att försöka sopa undan det mesta, men det lyckas sällan. Man kan kalla det för att dra ut på eländet eller att göra sig själv en björntjänst.
Och vad tycker vi om björntjänster? Inte mycket.
Har i alla fall, eller trots allt, klippt Elias. Han blev så nöjd.
Och nöjd var jag också efter utvecklingssamtalet i eftermiddags. Elias är en stjärna. Mest på svenska språket och ord. Då kan man inte låta bli att känna sig extra stolt, för det ligger en så varmt om blodpumpen.
Skalade potatis och morötter och stampade ihop en stor gryta potatismos.
Populärt verkade det.
Jag är förresten lite sur för att jag inte fått nåt Aftonblad idag.
Jag ville ju så gärna läsa om Mats Alms hemliga gömma.
Och jag ville läsa om gömman i tidningen, i sängen. Inte på nätet, för det är inte samma sak.
Typiskt.
Jag fick i allafall höra en del av taxichauffören som körde mig till Kvarnsveden. Han lät nästan som en kriminalkommissarie. Han hade teorier om det mesta vad gäller Alm. Men en sak tyckte han inte alls var konstigt, och det var det där med bröllopsmaten. Han sa minsann att han själv skulle kunnat göra samma sak; säga att han har beställt mat till bröllopet, fast han inte har gjort det.
Hm. Alla är vi olika.
Och DET är en himla tur ibland det. Faktiskt.
Tänk på barnen i Afrika!
Ibland funderar jag vad jag håller på med.
Om det är rätt. Eller om det är fel.
Hur ska man veta egentligen?
Hur nöjd ska man vara med sitt jobb tex? På en skala 1:267.
9 kanske, eller 211?
Man gör sitt allra bästa och arbetskamraterna är toppen, är det ok då?
Skulle man inte hellre ligga på en strand och arbeta och dricka läsk i 30 graders sol?
Fast jag ska väl vara glad att jag har ett jobb kanske. Tacksam och så...
Samma med livet i allmänhet faktiskt. Varför ska man nöja sig hela tiden?
Borde det inte vara så att man är nöjd först när man har det bästa. Jag menar, varför nöja sig med mindre?
Men det där är väl en sån där grej som man har inpräntat långt därbak någonstans. Nåt som mamma sa när man var liten. Att vara nöjd och tacksam, även om det skulle vara för en endaste liten sak.
Och det bara för att det finns dom som har det sämre, värre och eländigare.
Tänk på barnen i Afrika! Och så tänkte man på dem och åt den otäcka fiskgratängen eller sparrissoppan med kväljningar i halsen.
Jag minns att jag en gång tryckte fast en smörgås under mammas nattygsbord, för att jag inte förmådde äta upp den.
Även fast jag tänkte på de stackars barnen i Afrika, så gick det bara inte att svälja mackan.
Jodå, hon upptäckte smörgåsen några veckor senare. Då kunde man ana att det varit en smörgås i alla fall.
Och man funderar ibland på de där barnen.
Från Afrika.
Fattiga och magra.
Ja, jag hörde till och med att de fick lova att äta sand ibland för att de var så himla utsvultna.
Jag ser dem (<---fan Helena; hur är det egentligen med de, dem och dom?) ganska ofta, de där barnen.
På Willys mest. Då är hela familjen eller släkten samlade. De handlar mångt mycket mera än mig, fast vi är minst 5 som äter här för det mesta. Och inte 17 ser jag några fiskgratänger eller sparrissoppor i deras kundvagnar.
Nä, bara god mat. Mycket och gott.
Det måste vara mycket skönt för dem att slippa äta den där sanden.
Nej, nöjd är jag sällan och det är väl synd.
Men jag har så sabla svårt med det.
Alltid är det nåt som kan bli lite bättre.
Vissa saker kan dessutom bli jävligt mycket bättre.
Och det hoppas jag att de blir.
Förresten så träffade jag en ovanligt trevlig människa när jag var ute med Zelda för en stund sen.
Denne föreslog en sak som jag minsann ska ta mig en liten funderare på.
Så det får bli dagens uppdrag för min del.
Efter läsande av tidningen förstås, som jag ska ta itu med nu.(<-- en mycket konstig sägning för övrigt. Vad då ta "itu" med? Åh, vad jag tycker sånt där är retligt. Samma med ordet "nedsänkning". Kan man sänka nåt uppåt? Fattar inte.)
See u soon.
Fårskinnstofflor.
Attans vad det har blåst idag.
Mats Alm har också blåst. Polisen inte minst. För de är verkligen blåsta.
Tänka sig att jag kände på mig redan från början att det var han som gjort det.
För det är han. Sällan har jag känt mig mer övertygat om något.
Min käre sambo tyckte han såg för klen ut.
Klen? Jo, men ha ihjäl en människa kan man ju göra ändå.
Fast jag tror faktiskt att han hade kunnat komma undan med det. Om han hade varit mer smart.
Han hade kanske inte behövt säga att Linda var på jobbet till hennes bror på söndagen, när han sen helt kallt anmälde henne försvunnen sen fredagen.
Ja, det finns mycket konstigheter i det där. Man skulle bra gärna vilja veta hur 17 det har gått till.
Hur han egentligen tänkt. Om han nu ens har tänkt.
Men det borde han ju, eftersom han sagt att han beställt bröllopsmat fast det inte var sant.
Hm?
Alltså, skulle man vilja veta hur det känns att ha ihjäl en människa?
Hur tänker man egentligen sen. När han eller hon bara ligger där. Död.
Man borde ju få en aning panik. Även om det var en olyckshändelse.
Hemska tanke.
Jag minns en gång när min älsk kom hem från jobbet och sa att han hittat ett par sprillans nya fårskinnstofflor, som någon glömt i taxibilen.
Jag fick dem som en present, för att jag alltid var kall om fötterna om vintern och alla mina raggsockar var utslitna.
Jag blev jätteglad förstås. Först.
Men sen hoppade mitt dåliga samvete fram.
Ringde det på dörren så var jag väldigt noga med att ta av tofflorna innan jag öppnade.
Man vet ju aldrig. En vacker dag kanske den riktiga toffelägaren söker rätt på mig, och det skulle jag aldrig stå ut med.
Hur känns det då inte att döda någon?
Nåja, vi får snart veta sanningen med den där Mats Alm. Spännande ska det minsann bli.
Lika spännande som Idol som börjar nu. Avnjutes med en tallrik kålpudding sen gårdagen och pasta. Jo, det ÄR jättegott ihop, jag lovar.
Tofflorna ligger numera längst in i min garderob.
I en påse.
I en kartong, under två lådor mattor.
Och jag mår fortfarande dåligt över dem.
Johan Bonde
Håll till godo alla; men tänk på nästa gång att det inte är lönt att hota med att kidnappa mina barn. Vad tror ni egentligen...?
Nåja, lördag och marknadsdag.
Är det inte marknad rätt ofta?
Minns att det inte alls var länge sen jag struttade rund bland knallar och stånd (stön) med en langos i handen och en p.e.t i väskan. Är det inte marknad hela tiden typ?
Jag tycker det är ganska tråkigt. Men det kan ju bero på mitt handikapp förstås.
Massor av folk och alla är så glada. Vad ska jag dit och göra? Köpa chokladdoppade munkar, så alla tänker att "men gud ska HON köpa munkar då hoppas jag då att hon inte ska äta dem själv".
Jag gillar verkligen inte folksamlingar. Konserter är okej, men marknader, gallerior och Kupolen; nejtack.
Fan, man går runt i sina gamla skor som mamma köpte när man gick i sexan. Hur kul är det? Ibland önskar man ju att fötterna växte så länge man levde. Men har man stannat på storlek 36 så har man. Då får man helt enkelt finna sig i att ha sina gamla skor.
Fast å andra sidan så är jag glad att jag inte är Johan Bonde. Jag menar, hur hade det varit att ha storlek 47 i fyran och sedan växa på hela livet? Stackars Johan skulle ju inte få plats i Leksandsbåset ens, alla skulle tro att han var backhoppare eller nåt. Och hur skulle det då gå för kära LIF i båset? Isiga, oslipade skrillor. Trasiga snören, halva klubbor och osnytna spelare. Nej, sådana gånger är jag glad att jag är en liten trettiosexa och skuttar ner på marknaden ändå. Även fast mer än skorna är fel. Jeansen har varit med på jobbet en hel vecka. Jackan är gammal och trasig. men vad fan, det är ju så gott med munkar. Och äter jag tillräckligt många langos så är jag kanske en 37:a snart.
I vår familj så har vi morgontidning.
Vi läser B.T
Vi anser att DD har för mycket reklam, och det ska vi inte fördjupa oss i nu i vilket fall som helst,
BT var det.
För det mesta så hinner jag inte läsa den innan jag går till jobbet. Ibland hinner den inte ens komma i postlådan innan jag cyklar iväg.
I torsdags iallafall, så hade min kära sambo sovmorgon, han började sitt pass först klockan 13.
Kaffe, fix och rastning av den piggaste hunden och sedan ett kliv med högerfoten på tidningen.
Äsch, jag tar med den och läser på jobbet. Inte för att jag tror att jag kommer hinna det, men man vet aldrig.
Ibland får man en eller två minuter över och då kan man ju passa på att läsa lite.
Sagt och gjort.
Tar tidningen med mig till jobbet.
9.30 skickar min sambo ett argt sms där han undrar om jag tagit med tidningen till jobbet.
Ja?
Hade jag i morse vetat att detta skulle totalt förstöra hans morgon, middag och eftermiddag så hade jag givetvis lämnat tidningen hemma.
Hur kan en sån händelse så totalt ruinera en människas liv.
Tydligen så hade hans mycket autistiska sida ut hur hans dag skulle se ut. Däri ingick tidningen.
Ja, det är inte bara på jobbet man får jobba med autism.
Klockan har tickat förbi 17 och va ska snart knalla ner på marken, i strl 36 samt 43.
Månne det bli munk eller lango?
I morgon är en annan dag, där jag hoppas att min Älsk kan vara ledig. Här väntas tydligen besök från södrigare breddgrader, närmare bestämt Västmanland.
Okej Therese? Skrivet iaf. // Lojna
Allt är slemmigt härnere!
Ja, det är nog inte så smart att stå sådär nära kanten.
Man tror ju att man kan hålla balansen så bra.
Och känner man att man håller på att tappa den så finns det såklart nån som tar emot en, eller åtminstone håller i en lite.
Men neeej, snarare får man lite hjälp över kanten.
Väl därnere får man minsann klara sig själv.
Det är mörkt och faktiskt lite stimmigt.
Först fattar man nästan inte att man trillat ner.
Men när man ser att det är mycket ljusare däruppe så inser man ju att nåt är galet.
Först säger man inte så mycket.
Man finner sig i att vara därnere.
Tar tag i saker och tänker att man nog kan kravla sig upp på egen hand.
Jävlar vad svårt det var.
Allt är slemmigt och det man får tag i glider en ur händerna precis när man tror att man har ett stadigt grapp. Typiskt!
Det rör sig däruppe. Någon går förbi. Vinkar ner och går vidare.
En annan frågar om man behöver hjälp, sträcker ner handen men når inte och går igen.
Endel tittar inte ens ner. De liksom tar ett skutt över hålet för att slippa se.
Nä, man skulle kanske börja ropa litegrann.
En försiktig harkling först.
Men ingen hör.
Ho-ho? Ingen? Hallå? Hjälp!
Men ingen kan höra. Ingen kanske vill höra.
Ingen kanske vill förstå att det är svårt att förstå att ingen förstår.
På smällen.
Inte mycket har hänt alls.
Jobbet var totalt utmattande och jag har haft en bultande huvudvärk sen klockan 09.
I morse mådde jag dessutom illa. Riktigt kräks-illa. Började nästan misstänka att jag var på smällen.
Fast det gick över senare på dan. Olyckligtvis så är det tillbaka nu igen.
Efter jobbet hämtade Kaxen mig och vi tankade, tvättade taxin, handlade på Apoteket och sedan matinköp på Ica.
Nu är morgonrocken på och jag har svårt att låta bli att vara i köket. Min blivande man lagar mat.
Tänk att man har så jobbigt med att låta han vara ifred.
Det känns som om jag håller på att gå sönder när jag inte får ha kontroll där.
Men han tycker nog att det är fan så mycket jobbigare att ha mig springandes där fram och åter.
Han steker hemmagjorda hamburgare. Mums!
På tal om mat så ska han iväg med jobbet och äta julbord på lördag.
Det kryper i hela mig. Personalfester och julbord har jag bara dåliga erfarenheter av.
Men vi får hoppas att maten är god. Och att det blir trevligt, trots att han inte har någon ny skjorta.
Det går bra att sulla sylta och ris a´la Malta på den gamla taxitröjan tycker jag.
Sådetså.
Nu längtar jag bara efter lite mat och aftonbladet i sängen bredvid min Kax.
Godnatt på Er!
Mycket kan hända därnere!
Taxi till jobbet som vanligt.
Det är mest kärringar på mitt jobb, och minst tre av dem klagade på ont i ryggen.
Den ena hade foglossning, den andra en gammal förlossningsskada och den tredje var nog bara gammal.
Hur som helst så gnälldes det en hel del. Osökt kom vi in på att det gör väldigt ont att ha hemorrojder.
Det kan också klassas som förlossningsskada.
En av tanterna hade en hemmorojd som kom ut ibland när hon stressade. Och låg hon i ett hett bad i tjugo minuter så åkte den tillbaka av sig själv. Plopp sa det bara.
En annan hade haft en så stor att hon knappt kunde gå. Den hade läkaren fått peta tillbaka med en slags salva. Stackars jävel.
Ja, mycket kan hända därnere tydligen.
Läste om ett fenomen som kallas BIC-fitta för ett tag sen.
Det uppstår när man har för slöa blad i hyvlarna, när man ska fixa bikinilinjen.
Har man otur så ser hela fjassan ut att vara smittad med röda hund.
Mycket otrevligt, så det rekommenderas att man använder ett lite dyrare märke.
Efter jobbet så åkte jag och Marie ner till det hemska köpcentrat Kupolen.
Där inhandlades en mässingsljusstake på Jula. Ordinarie pris var 299:-, nu endast 99:-.
Vilket klipp tyckte vi. Men när vi kände på dem efter genomförd betalning, så visade det sig att de var av plast. Snopet värre.
Dessutom fick jag lov att svansa runt med den jäkla staken 45 minuter till, eftersom jag lovat min dotter att gå med henne där en stund.
Svettigt var det och jag hoppades för ett ögonblick att hon skulle be mig gå hem, eftersom jag var så pinsam, med stake & allt, men icke.
Det slutade med en foundation, ett paket tuggummi och ett Comviq värdebevis.
Sen fick jag äntligen gå hem.
Vilken surprise som väntade.
Gubben hade minsann städat hela huset. Skurat och fejat, så det doftade nytt överallt.
Han hade till och med bytt lakan i sängen. Man undrade nästan om han varit otrogen eller spelat bort hela lönen innan den kommit in på kontot, men nej, jag tror bara han ville överraska mig! Tack underbara du, betydde mycket!
På kvällen åkte vi till City Gross för att handla.
Halvvägs kom vi, sen frågade Kaxen om jag hade plånboken med.
Givetvis inte.
Bara att vända.
Vi köpte en varsin julklapp till varandra i form av två riktigt urtöntiga morgonrockar. En röd och en svart fleece. De är på nu, vi är så fina!
Jag gillar ju att åka bil, men har en tendens att sitta och bromsa hela tiden, trots att jag är passagerare.
Så nu har jag kramp i låret.
Vi tog nämligen en omväg på en timme hem.
Så rart av min gubbe verkligen. Tanken på det där med otrohet och spelskulder flimrade förbi igen...
Klockan är straxt 21 och jag ska ta lite yoghurt.
I morgon är en ny dag med nya möjligheter.
Sov gott alla.
Gömma grejor
Måndag.
Måndag hemma och måndag på jobbet.
Jag gillar måndagar för då jobbar jag med Marie.
Hon är lite som jag och vi har alltid skoj.
Även om jag aldrig skulle snubbla på byxorna och slå sönder huvudet mitt i festen...
Då skulle jag hellre cykla i kull och åka ambulans hem.
Längtar efter våran vinkväll som vi inte riktigt bokat in än.
Då ska vi gömma saker tillsammans.
Vi har kommit på det, att när vi dricker, mycket eller lite, så gömmer vi grejor.
Det kan vara allt från plånböcker till busskort. Nån ängel har säkert oxå blivit gömd.
Förra veckan hittade jag en plåt med potatiskroketter och fläskfile under plåtförvaringslådan.
Gud, jag fick en chock samtidigt som allt lättade lite. Det blev som ett JAHA!
Min 15'årige son Eric tittade på mig och undrade varför jag ställt den där.
Hade inte plats såklart. Det köpte han, hihi!
Alltså det såg nu ut som frystorkad mat. Inget mögel och det luktade inte ens illa.
Tänk vad jag har letat.
Min gubbe frågade minsann om all mat tog slut den kvällen och på det svarade jag JA.
Kom hem idag med hjälp av kollktivtrafiken.
Borlänges lokalbussar är helt okej, förutom att det kostar 20 kronor enkel resa.
Billigare än taxi, men hiskeligt dyrt ändå tycker jag.
Inatt har det snöat och stormat.
Det har det gjort hela dagen med för den delen.
Tänk att folk inte kan köra lite försiktigare när de VET att det är väderkaos.
Men nej; de blåser på som vanligt bara för att de några dubbar på sina däck. Då blir det ju fel och olyckor händer.
Det vet jag som inte har körkort, men bil.
På jobbet har vi några muslimer.
De verkar inta fatta att allt det vita på marken är kallt.
De går i sandaler, barbenta och med kjol trots -10 grader. Männen alltså.
Kvinnorna blir väl varma av alla sina draperier.
På tal om dessa människor, som jag för övrigt inte har något emot, så måste jag få säga att de är lite speciella.
På resursskolan där jag jobbar, så har vi toaletter som är anpassade för barn med särskilda behov.
Personalen har egna toaletter.
För några dagar sedan så var en av toaletterna upptagen väldigt länge och lilla Johan behövde in där.
Jag knackade på men fick inget svar.
Väntade 20 min. Ingen kom ut.
Nu behövde lilla Johan verkligen in där.
KNACK KNACK!
-Hallå!?
Nej inget svar.
LIlla Johan fick lov att gå på en annan toalett som varalldeles för stor så han ramlade ner i hålet.
En kvart senare kommer så en Muhammed ,eller vad han nu hette ut, med blöta fötter, händer, armbågar och blött hår.
Alltså han har väl rätt att göra vad han vill på dass, men måste han ta barnens toa och dessutom göra det, vad han nu gjorde, på arbetstid?
Tänk om jag bara skulle försvinna i 45 min?
Nej så gör man bara inte även om nån däruppe säger att man måste. Då får man fasiken ta rast! Sådetså!
Har börjat Facebooka lite. Tycker sidan är krånglig, men lär mig eftersom.
Och det verkar som att ALLA har den, så det är kul.
Härhemma är väl allt som vanligt.
Inget har blivit bättre och inget har blivit sämre.
Det står still.
Jag borde längta mer till julen, men det kommer kanske.
I helgen ska JAG köpa en EGEN flaska glögg och smutta på när jag pyntar.
Det ska bli så mysigt att sätta upp stakar och stjärnor, kanske baka lussebullar.
Nåja vi får allt se.
Här drar vi ner persiennerna
Söndag.
Egentligen borde jag följa tidigare tradition och skriva vilken söndag det är i ordningen i mitt liv. Men jag orkar inte räkna ut det. Vill någon roa sig med det så är jag född 5 nov 1973. Kl 01.09
Vädret för dagen är väl lite som jag gillart; grått och ruskigt med lite droppande på fönsterbläcket.
Jag har planterat om några blommor som behövde ny och frisk jord.
Tänt några ljus och ska snart hänga en maskin tvätt.
Ska minsann ta en promenad och köpa mjölk.
Det är så härligt att smyga in blicken i andras fönster när det är mörkt utanför.
Jaha, där sitter hon ensam och dricker thé.
Och de där hade fan riktigt snygga tapeter.
Aha, där kollas det minsann på porrfilm.
Inte för att det händer speciellt ofta att det kollas på sånt men det har hänt.
Här drar vi ner persiennerna när vi kollar på erotisk film. Ingen gratis bio utanför vårt fönster inte!
Jag har, som jag tidigare inte berättat, en ny mobil. Jag vet inte riktigt om jag gillar den, men jag gillar utseendet. Helt svart med bara lite silver. Snyggt! Den är förvisso lite knäpp och knasig på vissa saker, men jag ska känna på den ett tag till innan jag bestämmer mig.
Straxt efter sex är klockan och det regnar alldeles för mycket för en promenad.
Sätter på en kopp java sålänge så lättar det kanske om ett tag.
Våga älska vintern!
Saturday night sorrow
En smått förnöjsam dag.
Klockan är straxt efter 19 och kvällsmaten puttrar på spisen.
Det har varit en smått förnöjsam dag, med lite små powerpoffs här och där.
Jag var trött i morse, men det känns lättare när jag får åka bil till jobbet. Jag kan faktiskt dra mig en hel timme längre. Så tack för det chauffören!
Man kan vara sliten efter en halv dags födelsedagsfirande.
At work var allt som vanligt. Full fart fram till lunch, vilket var gröt.
Alban kom till frissan, vilken i detta fallet var jag. Han njöt och var nöjd och blev dessutom sötare än vanligt. Pussar delades ut till mig.
Min fd löneassistent ringde och sökte mig, men eftersom jag var upptagen med annat skulle jag ringa upp.
Det däremot, bemödar jag mig inte med. Hon får gott lov att försöka söka mig i morgon om hon vill prata pengar.
Klippte min far efter jobbet.
Han är mäkta bekymrad över sina grå strån. Ja, numera är det väl lite mer än strån, men jag tycker det är ursnyggt. Det är verkligen inne att ha grått nu. Men det ville han minsann inte lyssna på, inte ens lite. Han stod länge med spegeln i hand och vred och vände för att kunna se därbak. När han väl fick till vinkeln så att han såg bra, utbrast han, med den lilla luft som fanns kvar i lungorna efter fasan, att: oj-oj-oj här var det väldigt grått!
-Snyggt, rättade jag.
Men icke.
-Kunde man bleka bort det grå?
-Nje.
-Kunde man liksom slinga in det så man inte ser?
-Nje, man behöver en täckande färg, vilket vi inte har just nu käre Far, men Kupolen är ju på gångavstånd.
-Ja, gillar man Kupolen så.
-Jag kan laga mat sålänge.
-Jaså, men jaha, ja...då tar vi det såhär med lite ljusa slingor i luggen.
SÅ KANSKE DET FÖRVILLAR OCH VILSELEDER ÖGAT FRÅN DET GRÅ.
-Jo...antagligen.
Sickna bekymmer.
Jag tycker det snyggt och det står jag rak i ryggen för. Sådetså.
Nåväl, han lämnade Vasagatan och for hemöver rätt nöjd med sin gratisklippning iaf.
Sen ringde en viss dam. Hon pratade i 40 minuter, men jag minns knappt vad hon sa för det. Jo, jag är bjuden dit för att glänsa med min karaoke i morgon. Varför känner man att man vill ha spö i det? Hon vet ju att hon inte har en chans och har aldrig haft. Men ja, varför inte?
Orka? Njee!
Nu är tvätten hängd och sängen fixad. Återstår ett bad nu.
FÅR JAG NYYYYPA DIG?
Man vill inte fast man måste.
Man bara vet det eller hur.
Det är en känsla man inte riktigt kan definiera eller sätta ord på.
Den går liksom inte att ta på eller förklara. Man bara vet.
Men det är en lång väg kvar. Och fort går det inte framåt. Det går jävligt sakta, man märker det knappt.
Men det känns i kroppen och själen. Att man är påväg. Nånstans.
Obehaglig känsla. Vemodig och lite ruskig, fast ändå lite fascinerande.
Man vill inte fast man måste. Och det är ingen ide att streta emot. Lidandet blir bara än längre.
Nåja det är väl bara att följa med. Att acceptera fakta och gilla läget. Det sista blir konstigt, för vaddå; gilla läget? Vilket läge ÄR det egentligen?
Nä, man vet ingenting.
Ingenting är som det ska och ingenting är som det borde. Fast å andra sidan så vet man inte heller hur det borde vara.
Man vet hur det borde kännas iallafall, tror jag. Eller? Nej, det var så länge sen så jag minns fan inte det heller.
Men okej, jag vet hur det inte borde kännas då. Nja, jo men det vet jag väl. Tror jag.
Han älskar mig.
Säger han.
Och jag; jag skiter i disk & dammsugning & kvällsmat & tvätt.
Jag tänker gå på Kupolen och kolla på lite kläder.
Och det är fanimej dagens enda jävla fullblodssanning!
Det ni!
Är det döden jag ser grina?
Snällt. Tidig. Skrik.Skrik.Skrik. Samling. Mera skrik. Ordna bilder. Skriva ut pictogram. Göra schemaböcker.Kasta saker. Slåss. Skrika. Hålla hårt.Arg. 14.00-slutar. Får skjuts hem. Plocka undan.
Kolla pass. Kolla packning. Ut med hunden. Ringa löneassistent. Suck. Gått för dagen. Måste handla. Inget kort. Inga pengar. GUD! Fel, fel. Prata i telen. Prata i telen. Prata i telen.Trött, trött, trött. Vänta och vänta. Irriterad. Nåja. Fixar sig. Nog.
Tänk att man ska tänka hela tiden.
Man tänker på vad man själv tänker.
Sen ska man tänka på vad andra tänker. Också.
Det där kan bli lite mycket ibland.
Nästan lite övermäktigt.
För hur det än är, och hur gärna man än VILL, så KAN man inte krypa in i huvudet på någon annan för att ta reda vad den tänker.
Men man kan fråga..
Man kanske ändå inte får svar..men man har försökt.
Så nu har vi blivit främlingar,
eller kanske mer än så.
vi var varandras allt en gång ,
men nu finns ingenting att få.
Och du gömmer dina ögon
som om skammen var för stor,
och jag blir tyst och undrar
vad det egentligen är du tror.
Är det döden jag ser grina
så förföriskt i en vrå.
Är det han eller du som viskar
när jag reser mej för att gå.
Är det för tröst och värme
du vill ha mej,
eller för gammal vänskaps skull
eller vill du bara ge igen
för att få se mej falla omkull.
...och så var det med det.
Det spelar ingen roll för mig var du bor eller hur
mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan gå upp efter en natt med sorg
och förtvivlan, uttröttad och förkrossad, och göra vad som
behövs för att fortsätta säga ja till livet.
Det spelar ingen roll vem du känner eller hur du kom hit.
Jag vill veta om du kan stå mitt inne i kaoset tillsammans med mig och inte fly.
Det spelar ingen roll för mig var eller vad eller med vem du studerat.
Jag vill veta vad som stödjer dig inifrån!
Det spelar ingen roll för mig vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar
drömma om att tillgodose din längtan.
Det spelar ingen roll för mig hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill satsa din värdighet för
kärlekens skull, för dina drömmar, för äventyret att vara
levande.
Det intresserar mig och jag vill veta om du berört
kärnan i din sorg, om du öppnat dig för livets svek eller
blivit skrumpen och instängd av rädslan för mera smärta.
Jag vill veta om du kan klara smärta, min eller din egen,
utan att göra något för att dölja den eller trubba av den.
Jag vill veta om du kan vara fylld av glädje, min eller din
egen, om du kan dansa vilt och låta hänryckningen fylla dig
ut i finger- och tåspetsarna utan att uppmana oss att vara
försiktiga, att vara realistiska, att inte glömma
människans begränsningar.
Det spelar ingen roll för mig om det du berättar för mig är
sant eller inte. Jag vill veta om du kan vara sann mot dig
själv trots att du gör en annan besviken; om att du kan stå
ut med att anklagas för förräderi utan att förråda din egen
själ, om du kan vara trolös och därmed trovärdig.
Jag vill veta om du kan se skönhet, även när den inte
är vacker.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller
mitt, och ändå stå vid randen av en sjö och säga ja till
livet.
En snabbis.
Fy fan!
Är det bara tisdag idag?
Dagen har gått fort, men veckan kryper fram.
Nyss landat efter en snabbis på Kupolen.
Jag bokstavligt tvingade mig själv att gå in på det hemska stället.
Fattar inte att det alltid är så mycket folk där. Vad gör de där egentligen?
För mig är det det näst hemskaste ställe jag vet. Bara tandläkaren är värre.
Det var så jobbigt att vara tvungen att gå dit, så busschauffören undrade om jag skulle av eller stå kvar och titta på det fina vädret i dörröppningen.
Sen gick det fort. Raska steg, in på Kupolen. Vika höger efter McD och yes; inte en människa på Apoteket Shop.
Vet exakt på vilken hylla jag hittar Nasoferm.
29 kronor. Perfekt. Tar vägen förbi Jula ut.
Puh! En säker ut/ingång.
Hem och kolla posten, inga miljonutbetalningar men väl ett Europeiskt sjukförsäkringskort till Eric som snart åker till Tjeckien med hockeylaget. Bra att det kom så snabbt.
Ger hunden lite rester, laddar kaffe och kollar kyl/frys. Måste köpa mjölk & bröd.
Tar fram kyckling tills ikväll. Hmm..klyftpotatis till den blir okej.
Kollar mailen. Dubbelhmm. Min chef skickar att polen ringer mig idag. Okej? Fast har hon beviljat min semesteransökan? Troligen eftersom polen söker mig.
Men varför kan hon inte vara lite tydlig och skriva det då, för om jag minns rätt så är jag inte anställd som någon tolk? Morr!
I morgon ska det packas matsäck i ryggsäck och kängorna ska på hela dan. Friluftsdag! Wee!
Kaffet klart hör jag, ska ta en liten runda med kräket först.
Sen ska jag gå ner på Stadshuset och hämta ut 2 nya fina busskort.
Och ja; det hjälper mig att ha mobilen avstängd såna här dagar! Inget ont mot någon, men skönt för mig.
Trodde det skulle bli asdrygt, men nope.
Finns ju på hem/jobbtele om nåt skulle vara kris.
Mötte förresten en liten raring vid
