Den här dagen
Den har inte alls varit bra.
Onsdagar är annars, i mitt tycke, en bra dag. Det är i mitten av veckan och det känns skönt med bara torsdag och fredag kvar att jobba.
Men en sån här dag...kan ställa till det.
När det förflutna gör sig påmint, på gott och ont så är man ganska maktlös.
Det finns inte mycket man kan göra.
Visserligen går det att försöka sopa undan det mesta, men det lyckas sällan. Man kan kalla det för att dra ut på eländet eller att göra sig själv en björntjänst.
Och vad tycker vi om björntjänster? Inte mycket.
Har i alla fall, eller trots allt, klippt Elias. Han blev så nöjd.
Och nöjd var jag också efter utvecklingssamtalet i eftermiddags. Elias är en stjärna. Mest på svenska språket och ord. Då kan man inte låta bli att känna sig extra stolt, för det ligger en så varmt om blodpumpen.
Skalade potatis och morötter och stampade ihop en stor gryta potatismos.
Populärt verkade det.
Jag är förresten lite sur för att jag inte fått nåt Aftonblad idag.
Jag ville ju så gärna läsa om Mats Alms hemliga gömma.
Och jag ville läsa om gömman i tidningen, i sängen. Inte på nätet, för det är inte samma sak.
Typiskt.
Jag fick i allafall höra en del av taxichauffören som körde mig till Kvarnsveden. Han lät nästan som en kriminalkommissarie. Han hade teorier om det mesta vad gäller Alm. Men en sak tyckte han inte alls var konstigt, och det var det där med bröllopsmaten. Han sa minsann att han själv skulle kunnat göra samma sak; säga att han har beställt mat till bröllopet, fast han inte har gjort det.
Hm. Alla är vi olika.
Och DET är en himla tur ibland det. Faktiskt.
Tänk på barnen i Afrika!
Ibland funderar jag vad jag håller på med.
Om det är rätt. Eller om det är fel.
Hur ska man veta egentligen?
Hur nöjd ska man vara med sitt jobb tex? På en skala 1:267.
9 kanske, eller 211?
Man gör sitt allra bästa och arbetskamraterna är toppen, är det ok då?
Skulle man inte hellre ligga på en strand och arbeta och dricka läsk i 30 graders sol?
Fast jag ska väl vara glad att jag har ett jobb kanske. Tacksam och så...
Samma med livet i allmänhet faktiskt. Varför ska man nöja sig hela tiden?
Borde det inte vara så att man är nöjd först när man har det bästa. Jag menar, varför nöja sig med mindre?
Men det där är väl en sån där grej som man har inpräntat långt därbak någonstans. Nåt som mamma sa när man var liten. Att vara nöjd och tacksam, även om det skulle vara för en endaste liten sak.
Och det bara för att det finns dom som har det sämre, värre och eländigare.
Tänk på barnen i Afrika! Och så tänkte man på dem och åt den otäcka fiskgratängen eller sparrissoppan med kväljningar i halsen.
Jag minns att jag en gång tryckte fast en smörgås under mammas nattygsbord, för att jag inte förmådde äta upp den.
Även fast jag tänkte på de stackars barnen i Afrika, så gick det bara inte att svälja mackan.
Jodå, hon upptäckte smörgåsen några veckor senare. Då kunde man ana att det varit en smörgås i alla fall.
Och man funderar ibland på de där barnen.
Från Afrika.
Fattiga och magra.
Ja, jag hörde till och med att de fick lova att äta sand ibland för att de var så himla utsvultna.
Jag ser dem (<---fan Helena; hur är det egentligen med de, dem och dom?) ganska ofta, de där barnen.
På Willys mest. Då är hela familjen eller släkten samlade. De handlar mångt mycket mera än mig, fast vi är minst 5 som äter här för det mesta. Och inte 17 ser jag några fiskgratänger eller sparrissoppor i deras kundvagnar.
Nä, bara god mat. Mycket och gott.
Det måste vara mycket skönt för dem att slippa äta den där sanden.
Nej, nöjd är jag sällan och det är väl synd.
Men jag har så sabla svårt med det.
Alltid är det nåt som kan bli lite bättre.
Vissa saker kan dessutom bli jävligt mycket bättre.
Och det hoppas jag att de blir.
Förresten så träffade jag en ovanligt trevlig människa när jag var ute med Zelda för en stund sen.
Denne föreslog en sak som jag minsann ska ta mig en liten funderare på.
Så det får bli dagens uppdrag för min del.
Efter läsande av tidningen förstås, som jag ska ta itu med nu.(<-- en mycket konstig sägning för övrigt. Vad då ta "itu" med? Åh, vad jag tycker sånt där är retligt. Samma med ordet "nedsänkning". Kan man sänka nåt uppåt? Fattar inte.)
See u soon.
Fårskinnstofflor.
Attans vad det har blåst idag.
Mats Alm har också blåst. Polisen inte minst. För de är verkligen blåsta.
Tänka sig att jag kände på mig redan från början att det var han som gjort det.
För det är han. Sällan har jag känt mig mer övertygat om något.
Min käre sambo tyckte han såg för klen ut.
Klen? Jo, men ha ihjäl en människa kan man ju göra ändå.
Fast jag tror faktiskt att han hade kunnat komma undan med det. Om han hade varit mer smart.
Han hade kanske inte behövt säga att Linda var på jobbet till hennes bror på söndagen, när han sen helt kallt anmälde henne försvunnen sen fredagen.
Ja, det finns mycket konstigheter i det där. Man skulle bra gärna vilja veta hur 17 det har gått till.
Hur han egentligen tänkt. Om han nu ens har tänkt.
Men det borde han ju, eftersom han sagt att han beställt bröllopsmat fast det inte var sant.
Hm?
Alltså, skulle man vilja veta hur det känns att ha ihjäl en människa?
Hur tänker man egentligen sen. När han eller hon bara ligger där. Död.
Man borde ju få en aning panik. Även om det var en olyckshändelse.
Hemska tanke.
Jag minns en gång när min älsk kom hem från jobbet och sa att han hittat ett par sprillans nya fårskinnstofflor, som någon glömt i taxibilen.
Jag fick dem som en present, för att jag alltid var kall om fötterna om vintern och alla mina raggsockar var utslitna.
Jag blev jätteglad förstås. Först.
Men sen hoppade mitt dåliga samvete fram.
Ringde det på dörren så var jag väldigt noga med att ta av tofflorna innan jag öppnade.
Man vet ju aldrig. En vacker dag kanske den riktiga toffelägaren söker rätt på mig, och det skulle jag aldrig stå ut med.
Hur känns det då inte att döda någon?
Nåja, vi får snart veta sanningen med den där Mats Alm. Spännande ska det minsann bli.
Lika spännande som Idol som börjar nu. Avnjutes med en tallrik kålpudding sen gårdagen och pasta. Jo, det ÄR jättegott ihop, jag lovar.
Tofflorna ligger numera längst in i min garderob.
I en påse.
I en kartong, under två lådor mattor.
Och jag mår fortfarande dåligt över dem.
Johan Bonde
Håll till godo alla; men tänk på nästa gång att det inte är lönt att hota med att kidnappa mina barn. Vad tror ni egentligen...?
Nåja, lördag och marknadsdag.
Är det inte marknad rätt ofta?
Minns att det inte alls var länge sen jag struttade rund bland knallar och stånd (stön) med en langos i handen och en p.e.t i väskan. Är det inte marknad hela tiden typ?
Jag tycker det är ganska tråkigt. Men det kan ju bero på mitt handikapp förstås.
Massor av folk och alla är så glada. Vad ska jag dit och göra? Köpa chokladdoppade munkar, så alla tänker att "men gud ska HON köpa munkar då hoppas jag då att hon inte ska äta dem själv".
Jag gillar verkligen inte folksamlingar. Konserter är okej, men marknader, gallerior och Kupolen; nejtack.
Fan, man går runt i sina gamla skor som mamma köpte när man gick i sexan. Hur kul är det? Ibland önskar man ju att fötterna växte så länge man levde. Men har man stannat på storlek 36 så har man. Då får man helt enkelt finna sig i att ha sina gamla skor.
Fast å andra sidan så är jag glad att jag inte är Johan Bonde. Jag menar, hur hade det varit att ha storlek 47 i fyran och sedan växa på hela livet? Stackars Johan skulle ju inte få plats i Leksandsbåset ens, alla skulle tro att han var backhoppare eller nåt. Och hur skulle det då gå för kära LIF i båset? Isiga, oslipade skrillor. Trasiga snören, halva klubbor och osnytna spelare. Nej, sådana gånger är jag glad att jag är en liten trettiosexa och skuttar ner på marknaden ändå. Även fast mer än skorna är fel. Jeansen har varit med på jobbet en hel vecka. Jackan är gammal och trasig. men vad fan, det är ju så gott med munkar. Och äter jag tillräckligt många langos så är jag kanske en 37:a snart.
I vår familj så har vi morgontidning.
Vi läser B.T
Vi anser att DD har för mycket reklam, och det ska vi inte fördjupa oss i nu i vilket fall som helst,
BT var det.
För det mesta så hinner jag inte läsa den innan jag går till jobbet. Ibland hinner den inte ens komma i postlådan innan jag cyklar iväg.
I torsdags iallafall, så hade min kära sambo sovmorgon, han började sitt pass först klockan 13.
Kaffe, fix och rastning av den piggaste hunden och sedan ett kliv med högerfoten på tidningen.
Äsch, jag tar med den och läser på jobbet. Inte för att jag tror att jag kommer hinna det, men man vet aldrig.
Ibland får man en eller två minuter över och då kan man ju passa på att läsa lite.
Sagt och gjort.
Tar tidningen med mig till jobbet.
9.30 skickar min sambo ett argt sms där han undrar om jag tagit med tidningen till jobbet.
Ja?
Hade jag i morse vetat att detta skulle totalt förstöra hans morgon, middag och eftermiddag så hade jag givetvis lämnat tidningen hemma.
Hur kan en sån händelse så totalt ruinera en människas liv.
Tydligen så hade hans mycket autistiska sida ut hur hans dag skulle se ut. Däri ingick tidningen.
Ja, det är inte bara på jobbet man får jobba med autism.
Klockan har tickat förbi 17 och va ska snart knalla ner på marken, i strl 36 samt 43.
Månne det bli munk eller lango?
I morgon är en annan dag, där jag hoppas att min Älsk kan vara ledig. Här väntas tydligen besök från södrigare breddgrader, närmare bestämt Västmanland.
Okej Therese? Skrivet iaf. // Lojna
