Lojna

Attans vad det har blåst idag.
Mats Alm har också blåst. Polisen inte minst. För de är verkligen blåsta.
Tänka sig att jag kände på mig redan från början att det var han som gjort det.
För det är han. Sällan har jag känt mig mer övertygat om något.
Min käre sambo tyckte han såg för klen ut.
Klen? Jo, men ha ihjäl en människa kan man ju göra ändå.
Fast jag tror faktiskt att han hade kunnat komma undan med det. Om han hade varit mer smart.
Han hade kanske inte behövt säga att Linda var på jobbet till hennes bror på söndagen, när han sen helt kallt anmälde henne försvunnen sen fredagen.
Ja, det finns mycket konstigheter i det där. Man skulle bra gärna vilja veta hur 17 det har gått till.
Hur han egentligen tänkt. Om han nu ens har tänkt.
Men det borde han ju, eftersom han sagt att han beställt bröllopsmat fast det inte var sant.
Hm?

Alltså, skulle man vilja veta hur det känns att ha ihjäl en människa?
Hur tänker man egentligen sen. När han eller hon bara ligger där. Död.
Man borde ju få en aning panik. Även om det var en olyckshändelse.
Hemska tanke.

Jag minns en gång när min älsk kom hem från jobbet och sa att han hittat ett par sprillans nya fårskinnstofflor, som någon glömt i taxibilen.
Jag fick dem som en present, för att jag alltid var kall om fötterna om vintern och alla mina raggsockar var utslitna.
Jag blev jätteglad förstås. Först.
Men sen hoppade mitt dåliga samvete fram.
Ringde det på dörren så var jag väldigt noga med att ta av tofflorna innan jag öppnade.
Man vet ju aldrig. En vacker dag kanske den riktiga toffelägaren söker rätt på mig, och det skulle jag aldrig stå ut med.
Hur känns det då inte att döda någon?

Nåja, vi får snart veta sanningen med den där Mats Alm. Spännande ska det minsann bli.
Lika spännande som Idol som börjar nu. Avnjutes med en tallrik kålpudding sen gårdagen och pasta. Jo, det ÄR jättegott ihop, jag lovar.



Tofflorna ligger numera längst in i min garderob.
I en påse.
I en kartong, under två lådor mattor.
Och jag mår fortfarande dåligt över dem.