Lojna

Efter diverse hot, mutor och påtryckningar så tvingas jag återuppta min blogg.
Håll till godo alla; men tänk på nästa gång att det inte är lönt att hota med att kidnappa mina barn. Vad tror ni egentligen...?

Nåja, lördag och marknadsdag.
Är det inte marknad rätt ofta?
Minns att det inte alls var länge sen jag struttade rund bland knallar och stånd (stön) med en langos i handen och en p.e.t i väskan. Är det inte marknad hela tiden typ?
Jag tycker det är ganska tråkigt. Men det kan ju bero på mitt handikapp förstås.
Massor av folk och alla är så glada. Vad ska jag dit och göra? Köpa chokladdoppade munkar, så alla tänker att "men gud ska HON köpa munkar då hoppas jag då att hon inte ska äta dem själv".
Jag gillar verkligen inte folksamlingar. Konserter är okej, men marknader, gallerior och Kupolen; nejtack.
Fan, man går runt i sina gamla skor som mamma köpte när man gick i sexan. Hur kul är det? Ibland önskar man ju att fötterna växte så länge man levde. Men har man stannat på storlek 36 så har man. Då får man helt enkelt finna sig i att ha sina gamla skor.
Fast å andra sidan så är jag glad att jag inte är Johan Bonde. Jag menar, hur hade det varit att ha storlek 47 i fyran och sedan växa på hela livet? Stackars Johan skulle ju inte få plats i Leksandsbåset ens, alla skulle tro att han var backhoppare eller nåt. Och hur skulle det då gå för kära LIF i båset? Isiga, oslipade skrillor. Trasiga snören,  halva klubbor och osnytna spelare. Nej, sådana gånger är jag glad att jag är en liten trettiosexa och skuttar ner på marknaden ändå. Även fast mer än skorna är fel. Jeansen har varit med på jobbet en hel vecka. Jackan är gammal och trasig. men vad fan, det är ju så gott med munkar. Och äter jag tillräckligt många langos så är jag kanske en 37:a snart.

I vår familj så har vi morgontidning.
Vi läser B.T
Vi anser att DD har för mycket reklam, och det ska vi inte fördjupa oss i nu i vilket fall som helst,
BT var det.
För det mesta så hinner jag inte läsa den innan jag går till jobbet. Ibland hinner den inte ens komma i postlådan innan jag cyklar iväg.
I torsdags iallafall, så hade min kära sambo sovmorgon, han började sitt pass först klockan 13.
Kaffe, fix och rastning av den piggaste hunden och sedan ett kliv med högerfoten på tidningen.
Äsch, jag tar med den och läser på jobbet. Inte för att jag tror att jag kommer hinna det, men man vet aldrig.
Ibland får man en eller två minuter över och då kan man ju passa på att läsa lite.
Sagt och gjort.

Tar tidningen med mig till jobbet.
9.30 skickar min sambo ett argt sms där han undrar om jag tagit med tidningen till jobbet.
Ja?
Hade jag i morse vetat att detta skulle totalt förstöra hans morgon, middag och eftermiddag så hade jag givetvis lämnat tidningen hemma.
Hur kan en sån händelse så totalt ruinera en människas liv.
Tydligen så hade hans mycket autistiska sida ut hur hans dag skulle se ut. Däri ingick tidningen.
Ja, det är inte bara på jobbet man får jobba med autism.

Klockan har tickat förbi 17 och va ska snart knalla ner på marken, i strl 36 samt 43.
Månne det bli munk eller lango?

I morgon är en annan dag, där jag hoppas att min Älsk kan vara ledig. Här väntas tydligen besök från södrigare breddgrader, närmare bestämt Västmanland.

Okej Therese? Skrivet iaf.  // Lojna